Det här med att se till att ta gift känns åter igen högaktuellt

Nu har jag sett världens överjävligaste film, Darling. Varning mänskligheten, om ni vill njuta av chipsen och dippen och ha en mysig kväll så se hellre glättiga dratta på ändan-rullen Lilja 4-ever. Det står på omslaget att Darling är en komedi, men det är alltså en skräckfilm. Jag satt i karatedräkt under ett täcke och gömde mig för att jag inte vågade titta. Darling lyckades banka på alla mina ömma punkter med slägga. Allt det läskigaste jag kan tänka mig skildrades (bo i studentkorridor och jobba på McDonalds alternativt vara arbetslös när jag är 61, köpa tårta på min födelsedag utan att någon kommer på besök, inte ha träffat mina barn på ett år för att de skiter i mig, bli lämnad för en yngre man). Det var inte ens en bra film. Nu har i alla fall Anna och Maria lovat dyrt och heligt att jag ska få bo i deras hus om jag blir bostadslös när jag blir vuxen. Uppe i huset, inte i källaren som Bernard. Så hemskt, så hemskt, så hemskt. Jag ser tårtan framför mig hela tiden, med "Bernard 62 år" i gelé. Helt outhärdigt.

Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits